Relationer och växa upp

Hej, vet tyvärr inte över huvud taget var denna trådstart bör vara. Har nyligen kommit underfund med att min familj/föräldrar (som jag visserligen har kontakt med nu för tiden) alltid har varit väldigt negativa och emotionellt som barn. Mycket bråk när jag växte upp och skilda. Lika mycket bråk med deras nya sambos men de skilde sig inte de gångerna. Också mycket hat och negativitet mot alla som inte är som dom, påpekade människors klädval och allmänt negativa. Kunde aldrig argumentera utan att det blev bråk och massa massa fler saker.

Så på vägen hem från lunchen idag så kom jag att tänka på detta, samt hur detta har påverkat mig. Jag har visserligen vänner och bekanta som jag umgås med, jag tror också att jag kan bete (stavas det så??) mig då jag tror jag uppfattas som omtyckt (svårt att avgöra detta själv visserligen). Blir inbjuden till saker och folk följer med när jag bjuder in dom på saker och evenemang (därav tror jag inte att jag uppfattas som konstig iallafall). Ska också tilläggas att jag är någorlunda framgångsrik inom min bransch också, så jag är inte ett soc-fall (ursäkta om någon här är det...)

Så vad är problemet och vad vill jag fråga? Vet knappt det själv egentligen, men jag tror jag saknar de mest basala kunskaperna kring hur relationer och det sociala samspelet "ska" fungera. Som ni också förmodligen förstått så har jag svårt att veta hur jag uppfattas av andra. Genom hela min uppväxt (som var för ett tag sen visserligen), har det alltid påpekats hur man är klädd, varför ska du testa på det där, varför umgås med kompisar, gud vad töntigt att göra som alla andra och följa med på bio med mera. Detta sitter väl på något sätt kvar någonstans i bakhuvudet. Jag har väldigt svårt att veta hur man ska bete sig och human ska vara. Vad man ska känna och vilka känslor och tankar som är "tillåtna" att känna och tänkas.

Nu när jag läser igenom detta själv så låter det ju som jag är helt mentalt störd (som jag mycket möjligt är...) men har ni några tips eller förslag som föräldrar borde lärt sina barn i ungdomen? Tror det är den biten som fattas för mig. Ni får gärna också komma med input kring det näst sista stycket relaterat till vad man ska känna och liknande.

EDIT: Jag känner mig också ganska omogen, då jag inte försår mig på relationer, tips kring det skulle också uppskattas.
PS: Pappa har också alltid varit foliehatt, vaccin världselit med mera.

Uppskattar alla typer av svar då jag känner mig helt borta.
MVH

Jag tror man ska skilja på vad föräldrar ska lära sina barn i en objektiv mening och vad det sedan blir av det för oss individuellt. Därför att ingen förälder lyckas göra allt eller ens en betydande del enligt "boken" och inte vi själva heller när vi blir föräldrar i vår tur. Man gör så gott man kan, och i vissa familjer får barnen mer hjälp att bli hela och kompletta, i andra mindre eller ingen hjälp alls nästan.

Det för med sig att en stor del av vår vuxna liv går åt att kompensera för uppväxtens brister och vi får själva "lappa och laga" våra personligheter så att vi blir tillräckligt hela för att kunna funka hyfsat. Jag tror inte din situationen är värre eller bättre än någon annans, utan bara ett bra exempel på att vi får ta tag i våra liv när vi flyttar hemifrån. Jag har själv gått igenom något liknande du berättar.

Mina tips: Läs självhjälpsböcker för att förstå uppväxtens brister och vad man gör åt det, men snacka också med kompisar och vänner om uppväxten och du kommer upptäcka att alla har en knippe knepigheter med sig. Ta också vara på livsgåvan och det som du är bra på, det är det som är meningen med just ditt liv. Ungefär så.

Halo.

Vi är alldeles för många som vuxit upp i dysfunktionella familjer. Finns många sätt det kan ta sig i uttryck på men oftast är det mest påtagliga en känsla av att aldrig höra till eller riktigt bli förstådd. Att man "låtsas" vara vuxen.

Har du hört talas om anknytningsteori? Kortfattat är det sättet man agerade som barn för att få sin förälders uppmärksamhet/överleva: vara tyst och lydig, skrika/ bråka osv.
Brukar dela upp oss i tre (ibland fyra) kategorier:
Trygg, Undvikande, Ambivalent.
Man kan så klart ha en fot i varje också.

Det som hjälpt mig mycket är en stödgrupp som heter Aca = Adult children of alcoholics and other dysfunctional families. Tänk dig typ en stödgrupp för AA:s och NA:s barn. Många som utvecklat missbruk inser att det kommer från barndomen och får mer passande hjälp i Aca. En del är adopterade, andra har en sjuk förälder eller ett syskon, kanske vuxit upp hårt hållen pga religion eller annat. Man behöver inte genomlidit värsta trauman för att få vara med heller, bara att ens föräldrar inte var där emotionellt. I många fall har ens föräldrar i sin tur haft en tuff barndom (.... typ alla som genomlevt krig etc.) och eftersom de inte lärde sig ta hand om sina känslor på ett sunt sätt så går de då i arv.
Något annat vanligt är också att man dras till andra men liknande inre sår eftersom man genom uppväxten lärt sig att det är "kärlek".

Det vi har gemensamt är att vi inte fick vara barn när vi var det och nu sitter vi här med skiten.

Önskar dig allt gott.

Tack för inputen. Känner mig väldigt omogen att ta upp det här, känns som man skyller ifrån sig på något sätt. Jag tycker emmelertid att jag får en bättre förståelse för varför jag är som jag är dock.


Tack för inputen. Exakt, aldrig känna att man passar in eller bli förstådd, känns som man spelar vuxen. Sedan överkompenserar jag känslan att inte passa in med att försöka vara ännu mer omtyckt, i hopp om att känna att man passar in mer. Vet inte om det funkar dock. Känner mig så borta också, vet inte hur relationer och vänskap ska se ut. Känner mig desperat efter bekantskaper och nya vänner men vill fortfarande inte vara för på, för då kanske folk tycker man är jobbig och påträngande istället. Förvirrad är nog bästa ordet. Skönt att veta att man inte är ensam i dessa känslor dock. På tal om att föräldrarna haft det svårt så stämmer det. Båda två har haft jobbiga uppväxter, så jag tycker inte jag kan anklaga dom för någonting, men samtidigt så känner jag viss irritation mot dom, då de inte lärt mig någonting som jag skulle ha nytta av i livet. Väldigt laissez-faire uppväxt. Mycket negativitet och dåligt självförtroende i mina föräldrar.

Har du hunnit läsa om Aca eller Anknytningsteori än? Var typ som att läsa mitt horoskop första gången fan.
Här är lite från svenska hemsidan: https://aca-sverige.org/information-...ingar/problem/

På engelskspråkiga finns bl.a the Laundry list med beskrivningar på karaktärsdrag som är vanliga.

Nä, det är ju onödigt att beskylla dina föräldrar. De hade med största sannolikhet samma inflytande på din barndom som du- nada.

Ett av mina största problem är att vilja hjälpa/rädda alla; framför allt mina föräldrar. Nu försöker jag se dem som vuxna människor med makt över sina egna liv och sina egna val.
Brukar istället bli avundsjuk på folk som har vuxit upp i sunda familjer, och sura över att ha blivit född i uppförsbacke.

Kommer vara en bergochdalbana hela livet men vissa svängar och gupp kommer du lära dig känna igen och det kommer gå lättare.

Läst om laundry list. Allting förutom alkoholen och vara "klängig" stämmer. Tror jag blev ännu mer självständig då jag inte känner att jag kan lita på någon annan. Nu när jag tänker på det så tar jag personligen till alkohol när saker är jobbiga. Mor min till viss del men inte så mycket. Det värsta är att jag känner att jag behöver vara så noga med vad jag säger runt mina föräldrar. De är som vuxna små barn. Jag är nog det till viss del också, men vill absolut inte bli sådan. Har väl blivit karriärist på grund av det, men det är nog inte så hälsosamt det heller. Skönt att få skriva av sig lite iallafall, tackar.

Nä, det är ju så - vissa saker stämmer andra inte. Finns en till lista som heter "the other Laundry list" eller om det är "the other side...." . Iaf, att det är vanligt att man är rädd för auktoriteter (kan ta sig olika uttryck jag var livrädd för lärare hela skolan t.ex även om jag var en pluggis) på andra listan ges exemplet "du beter dig som en auktoritet mot andra".
Det är liksom skyddsmekanismer vi utvecklat och de kanske hjälpte då som barn men nu försvårar de mest livet.
Det är ett jättestort steg att du insett det här hos dig och att du sen vågar prata om det!!

Ja, egentligen borde gruppen kanske heta "Adult children of adult children ( of other adult children.....)" 😅

Ja, delvis så ska man inte hacka upp sig och oroa sig ett helt liv. Ska det verkligen vara så att man ger sig hän all sin tid åt något för att sedan upptäcka något? Leta efter en biologisk förälder. Undra varför man är på ett visst sätt än att bara acceptera att man är den man är och arbeta på sig själv för att bli en bättre människa? Verktyget där är att prata med sina bästa vänner eller betala någon för att gå in mer på djupet i någon detalj.

Jag kan inte relatera till att söka efter något eller något på det sättet men om hela ens liv är uppslukad av tanken tänker jag att den inom psykiatri ligger inom: negativ påverkan på vardagen och personens dagliga liv.

Just alkohol tänkte jag på den dagen att om jag dricker så skjuter jag ju bara upp känslorna så jag gjorde inte det även om jag mådde dåligt. Det jag tror är också är att genom ett accepterande av en situation där man inte direkt kan påverka utfallet. Om en flickvän eller pojkvän som gjort slut så är acceptansen en viktig del i hur snabbt man tar sig därifrån. Vill kan man ju töja ut på det men hur lång tid det tar för en sådan händelse att läka med mer förståelse menar jag är inte är det viktiga, utan bara att man gör det.

Med tanke på att du ställer frågan. Vilket jag tycker är bra, modigt, smart, moget menar jag att du bara kan ta dig vidare framåt. En del är som dem är. Man vet det. Jag tycker att folk ibland är lite för lite barnsliga och för seriösa och fyrkantiga ibland men att ändra på dem tror jag inte är någon bra idé om det ens går. Förändring av människan kommer inifrån och ofta från en själv.

Att prata med någon god vän eller som du skriva i ett forum ställa frågor tror jag får människor att gå framåt i svåra uppgifter där de behöver lite nya synvinklar och förståelse.

Just att lära barn hur dem ska ta sig an livet kan verka vara en svår uppgift men uppgiften är inte helt och endast satt till föräldrarna utan alla som barnen umgås och interagera med. Så alla institutioner är med och påverkar. Jag funderade över tanken häromdagen och verkligheten, tycker jag, så borde det inte vara så svårt att få barn att växa upp och må bra. Mina föräldrar gav 0 råd över mina barn, vilket indirekt gav mig förståelse att de kanske inte gav mig den bästa uppfostran. Klassisk Volvo, villa och hund och syskonbråk lämnades utan anmälan. Polisen, så att säga föräldrarna var soffpotatisar, mycket lösa brott där trodde jag inte på. Jag är förundrad över hur de inte kan ge någon hjälp över huvudtaget.

Första blöjan satt upp och ner bak och fram men det är väl lite mitt eget fel och man lär sig snabbt att göra rätt och bättre ifrån sig. Därav tanken att det "borde" inte vara så svårt att nå minimikraven som då borde vara en bra uppväxt för barnen, för dig och mig och alla andra.
Jag tänker tanken att min uppväxt varit bra. Men man kan också då dra slutsatsen att den inte var det för att man just säger det. Hur vet man hur alla andra växt upp och vem har facit och vad som är en bra eller dålig uppväxt och kan man göra något åt det?

Det som kan visa om man har fått men för livet av sin uppväxt är frågan hur väl man fungerar i vardagen idag och hur man utvecklas i livet eller om man stagnerat och faller på samma saker om och om igen. Vet man det så är man i alla fall på rätt väg. Första steget är vetskapen och andra steget är att lära sig och sedan använda verktyg eller olika metoder för att övervinna det man så länge funderat över eller oroat sig för, kanske under en lång tid.